Come back
Just nu ligger jag bara och gråter och kan inte sova. Jag tänker så mycket på dig farmor och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar dig. Det finns ingen som förstår hur det känns att se världens finaste person försvinna ur mina händer. Att aldrig få chans att få se henne igen, skratta med henne. Livet är så jävla orättvist. Jag mår så dåligt av att tänka tillbaka på hur du hade det den senaste tiden hemma. Jag minns det som igår när jag satt vid din sida av sängen och vi åt revbensspjäll och pratade. Jag minns hur du sa "du får lova mig att komma och hälsa på mig när jag kommer till hemmet" jag förstod inte vad du menade med det, så jag svarade bara ja. Nu i efterhand förstår jag vad du menade. Jag försökte göra allt för att du skulle må bättre, men det enda jag såg var hur du sakta försvann mer och mer och jag var så hjälplös. Varför just hon?
Varje gång jag kom och hälsade på dig på sjukhuset så sken du upp. Du sa att jag var din solstråle och du blev så glad när du såg att jag satt vid din sida. Jag försökte vara glad jämt, men det gick inte, tårarna bara rann. För varje dag som gick hade jag förlorat dig mer.
Du andades tungt medan jag höll dig i handen och sa att jag älskar dig, sen försvann du från mig. Jag inbillade mig att jag såg dina andetag när du låg där men det var tomt på luft och du var borta föralltid!
Varför?varför?varför?
