---

Jag heter Isabelle Marianne Sjölander och är 19 år gammal, fyller år den 25 november 1991. Jag föddes på södersjukhuset i Stockholm och hann bo på söder i ett år innan vi flyttade till en villa i bromma. Där bodde jag med mamma, pappa och min bror i 9 år och sedan sperarerade mina föräldrar och mamma flyttade till en "lägenhet" i Bromma och pappa flyttade till en lägenhet i Alvik. Jag gick i Norra Ängby skola fram till åk. 5 sedan började jag i Södra Ängby där jag gick fram till åk.7. I 8an och 9an gick jag i Vasa real som ligger i vasastan (odenplan). När jag var 15 år gammal började jag gymnsiet (jensen gymnasium västra). Jag gick ut den skolan i år och tog studenten (2010).

När jag började i 8.an så träffade jag tjej som kom att bli en av mina närmsta vänner. Vi båda var speciella på ett sätt och klickade. Det var med henne jag började tappa rädslan för saker och ting (innan var jag en ganska blyg människa, vilket jag fortfarande kan vara i olika smamanhang). Vi bestämde oss helt enkelt för att strunta i vad folk tycker och göra saker som vi tidigare aldrig riktigt hade vågat. På så sätt höjdes självkänslan och både jag och hon blev mycket modigare och gjorde saker som andra av våra vänner tyckte var sinnesjukt. År 2008 åkte jag till Gotland med henne, vi tog med oss ett tält, varsin resväska och båtbiljett. Väl framme i Visby klockan 04.00 på morgonen började tankarna sprudla om vart vi skulle övernatta. Vi tänkte helt enkelt sova på vägkanten med våra sovsäckar. Varför planera allt i förväg? Än idag kan jag sitta och garva och blicka tillbaka på hur sjukt roligt vi hade det, hur konstiga folk måste ha tyckt att vi var och att det nog fanns en mening med att vi alltid fick frågan om att vi hade rökt på. Det var nog mest under det året jag började inse att man inte behöver tänka på konsekvenserna för gärningarna man gör i livet.

 

År 2009 träffade jag Kim, dvs min pojkvän. Vi har nu varit tillsammans i 1 ½ år och träffades genom min barndomsvän Louise och hans kompis Nicklas. Under denna tid jag varit med honom har jag verkligen insett att jag betyder något för någon, att någon bryr sig om mig och respekterar mig för den jag är. Jag är glad att jag träffade honom, jag fick se livet i en sån annorlunda synvinkel, hela mitt liv förändrades och jag blev en annan människa. Jag växte upp och mognade till, jag insåg att jag inte var kvar på barnstadiet längre och kunde gör vad jag ville som tidigare. Jag tror han gjorde en väldigt bra vändning i mitt liv, för jag visste inte ens att äkta kärlek fanns på den tiden ...

Min 18 årsdag

Turkiet 2010