---

Min första kärlek är min barndomskamrat Hampus, jag var ungefär kär i honom 3 - 4 år. Nu när jag tänker tillbaka på hur jag betedde mig på den tiden så var det ganska patetiskt. Jag var 11 år den dagen jag fann mitt hjärta för honom. Det var sommaren 2003, vi brukade alltid åka ut med båten till olika öar och grilla, bada och ha det trevligt. Just den gången så var det jag, min pappa, min bror, hampus familj och min andra barndomskamrat Louises familj. Jag och Louise blev båda kära i honom och hans tvillingbror Max. Ena dagen gillade jag hampus och hon Max och andra dagen var det tvärtom. Vi kastade in kex som var formade som hjärtan i deras båt och gjorde allt för att imponera på dem och få vara nära dem. Det var nog inte förens vi sa hejdå till varandra den sommaren som jag insåg att jag började gilla honom. Jag kommer ihåg att jag saknade honom hela tiden och kunde ligga och gråta i flera dagar för att jag inte visste när jag skulle få träffa honom igen. Låtar som spelades på radion påminde om den sommaren som fick mig att må så dåligt, folk som hade samma namn som honom eller liknade honom på något sett fick mig påmind om honom.

Jag kommer ihåg att han gillade en tjej som hette Hanna och då ville jag ha en kompis som hette Hanna just bara på grund av det. Det fanns en tjej i min klass som hette Johanna och jag började kalla henne för Hanna fastän hon aldrig hade haft det smeknamnet förut. Jag föröskte bete mig på samma sätt som honom, jag ville prata som honom och uttrycka mig som han gjorde, jag tog efter honom i stort sett allt. Hur han skrev på msn härmade jag "najs" istället för "nice", på sättet han gick försökte jag också gå på. Alltid hade jag en kamera med mig och så fort jag träffade honom så tog jag bilder på honom bara för att inte glömma bort hur fin han var. Jag minns att jag sa att jag skulle döpa ett av mina barn till Hampus just för att jag var så kär och att det alltid skulle påminna mig om honom. De gångerna vi sågs de va de gångerna våra familjer träffades, på middagar, på somrarna ute med båten, utomlandssemestrar etc.

Året 2004 skulle våra familjer åka till Thailand tillsammans och jag var så lycklig. Det var det året Tsunamin inträffade och jag kommer ihåg att jag verkligen blev så ledsen och besviken för att vi inte kunde åka, jag grät i flera dagar och kände att mitt hjärta hade krossats. Men istället så firade vi nyår hemma hos han och hans familj det året, mina kusiner var även med. Jag var så glad men samtidigt var jag så blyg. Pappa hade köpt ett paket med raketer och smällare till mig som jag skulle få ha på nyåret. Jag minns att Hampus kom fram och frågade om han fick ta en smällare av mig och jag sa glatt "ja". Det slutade med att han fick hela paketat och min brorsa blev sur för att jag inte gav dem till honom istället. Dagen efter när vi skulle hem, åkte vi hem tidigare än mina kusiner och jag blev så ledsen på grund av det, jag kom hem och grät. Jag ringde min kusin, men hennes mobil var urladdat. Som tur var hade jag hennes pappas nummer, så jag ringde honom och pratade med henne bara för att höra vad Hampus gjorde och för att jag var så avundsjuk för att hon fick stanna längre och vara med honom.

År 2006 skulle Louise och hennes familj åka till Thailand med han och hans familj och jag blev så avundsjuk. Jag tjatade på pappa att jag också ville åka med, men han sa bara nej. Varje dag gick jag in på fritidsresor och kollade upp kostnaderna för resan. En dag efter mycket letande hittade jag en bra resa, med bra hotel och på samma plats som de skulle vara på. Så jag började fylla i uppgifterna för att boka resan och sedan visade jag det för pappa och tjatade ännu mera och tillslut gick han med på det. Vi åkte dit, jag träffade honom, jag var så lycklig och jag var så kär. Varje minut ville jag tillbringa med honom, vilket innefattade att jag enbart umgicks med alla killarna dvs, han, hans bröder, min bror och Lollos låtsasbrorsa. Det slutade med att Louise blev väldigt sur på mig för att jag aldrig var med henne, men just då struntade jag bara i det för jag var i himmelriket. Vid varje middag ville jag sitta nära honom. Jag kommer ihåg att jag inte kunde äta på den resan, jag hade fjärilar i magen hela tiden, kunde inte få i mig en matbit. För varje tugga jag tog kändes det som att jag skulle spy, jag åt aldrig upp min mat och var aldrig hungig. Det slutade alltid med att han fick min mat och alla krigade om vem som skulle få min mat när jag var "klar". När vi väl satt på planet hem hade jag i tankarna "jag struntar i om planet störtat, då dör jag iaf med personen jag gillar".

Dagarna gick och jag fortsatte tycka om honom lika mycket, men tillslut blev det bara jobbigt för mig. Jag mådde dåligt, jag ville bli av med känslan jag hade för honom. Jag ville inte tycka om honom längre, det började plåga mig. Jag ville inte vara kär i honom längre, vi hade ju trots allt ingen relation eller varken umgicks regelbundet. Det kunde gå år innan jag träffade honom igen och då trodde jag att känslorna hade försvunnit, men sen när jag såg honom igen så blev jag som kär på nytt.

Men efter en lång tid, många år, så kom jag över honom och det var nog det skönaste jag varit med om. Jag vet inte vad han gör i nuläget och folk får prata hur mycket de vill om honom för jag bryr mig inte längre så som jag hade gjort förut. Man kan nog säga att jag var kär till en början sedan övergick det till besatthet. Det låter ganska patetsikt, men jag var ung och visste inte bättre då.